Livets stora Teater

Ännu famlar majoriteten av människorna omkring både i blindo och i affekt och tron på maktlöshet. Många försöker ännu göra allt för att framställa sig själva i bättre dager inför andra. Kämpar om att bli förstådda eller att få döma andra – utan att veta att allt de behöver göra är att lyssna inåt sig själva – och där finns alla de kritiska rösterna, som gör att de tror att de måste försvara sig eller döma ut andra som fel eller ha ”fel” åsikter osv osv.

Det finns inga åsikter eller känslor som är fel!!! Det eventuella dömandet utifrån skapas därför att man själv har lärt sig att döma ut allt möjligt som ”fel” och alltså har dömande inre röster. Man sänder ut vibrationerna ”kom och döm mig nu”. Och många projicerar ut sitt eget dömande på andra, för att försöka komma bort från sitt eget inre dömande. Man får t ex hata så mycket man vill – det är fördömandet av sådana ”förbjudna” känslor som gör att hatet förstärks. Att acceptera alla sina känslor  – de är ett resultat av tidigare erfarenheter och inlärda program och kan inte tvingas eller tystas bort! – men de upplöses genom accepterande – och då uppstår försoning med sig själv.

Alla ”vad skall andra tycka om mig” – handlar om vilka inre röster/sidor som dömer ut – ”du måste göra som det kollektiva mönstret lärt dig, eller det där är gott, det där är ont” – och i detta spel har de blivit tvungna att förneka sitt verkliga jag. Och ju mera de förtryckt delar av sig själv – desto mera förkrymt liv och livskänsla.

De spelar med hela sitt yttre själv med i den Stora Teatern – utan att inse att det är just en Teater och att de kan kliva av scenen – och gå hem – komma hem till sig själva i stället. Att deras kämpande i det yttre aldrig kan lösa deras inre konflikt. Den kan bara lösas genom att just börja lyssna på allvar vad som känns och tänks inom dom själva.

Förståelsen och insikten i att ALLT styrs inifrån oss själva – allt som vi känner och tänker skapar precis ALLT som vi möter och upplever i den yttre Världen.

Vi behöver inte rättfärdiga oss inför någon annan! Vi behöver inte visa upp oss på något som helst sätt för att bli godkända. Det enda vi behöver göra är att fullständigt acceptera oss själva – såsom vi är – just Nu. Genom att ständigt öva på att acceptera allt som vi säger, gör, skapar, tycker eller inte säger, gör, tycker osv  – så försonas vi med oss själva – och alla behov av att rättfärdiga oss själva eller döma andra – upplöses!

Det finns inga offer! Bara tankar/känslor som sänder ut vibrationer som drar till sig och skapar alla möjliga sorters prövningar eller andras försök till kontroll över individen. Bara så länge man inte fattat att man själv är ansvarig för vad som händer mot en själv – bara så länge man drar sig undan sitt eget ansvar – så känner man sig som offer eller maktlös.

För alla de som känner rädsla eller obehag eller ilska osv,, över den oändliga massan av förvridna, tokiga, ”orättvisa” och våldsamma saker som händer runt om – finns den underbart gudomliga lösningen inom dom själva. Att inse detta ger en enorm befrielse – ingen annan – varken människa, myndighet eller jordisk lag etc har någon verklig makt över oss. Vi har ALL makt över oss själva – ingen annan har det – när vi inser det.

Makten och friheten i och över sig själv finns ALLTID att hitta inom oss. Så länge vi skyller på andra, omvärlden, regeringen eller annat – så missar vi vår egen frigörelse och kan inte uppleva Frid, Harmoni, Livsglädje, Lätthet och varaktig Kärlek. Att rida på ”allt som är fel”-vågen blir till  en konstlad livskänsla som aldrig kan innebära verklig glädje, Man måste göda det som är bra och som man vill skapa i Livet – för att få förändring till det bättre.

Trots att den synliga majoriteten ännu kämpar med och mot det gamla programmet – det gamla paradigmet – det till synes utifrånstyrda — så har massor med människor vaknat upp och utgår från sin egen inre styrning. Men detta är ännu inte synligt i de officiella media mm och massor med människor befinner sig någonstans mittemellan – på bron in i den Nya Världen.

När man väl klivit av scenen – så ser man det stora Skämtet –  att på fullaste allvar spela med och tro att Teatern är sann – att Teatern är själva verkligheten. Även om man själv deltagit i detta skådespel, så liknar det nu mest en fars eller mer och mer som en dröm som tonar bort.